Rickard Bergqvist har nyöversatt och regisserat Mozarts Trollflöjten. Den har spelats sedan i höstas och igår var det min tur. Rakt på sak: Det var en ”kickfri” föreställning i starka färger. Där den tidigare översättningen inte hymlade med de esoteriska inslagen har den nya gömt undan dessa och istället valt att lyfta fram de mer lättsmälta kärlekspedagogiska partierna, modernisera dem och krydda med mer explicita sexuella anspelningar. Ordensmystiken från Bergmantiden har tonats ner och en del bärande repliker har tagits bort, eller ersatts med enkla gester. Den som väntade sig ett klassiskt initiationsdrama, en renande upplevelse, fick moget konstatera att tiden helt enkelt vill göra opera för schlagerpubliken. Om man ska se varje nyöversättning som ett avtryck av den samtida kulturen är det väl just detta som blir bidraget till historien. Jag har levt nära Alf Henrikssons version i några år, och även om den kan verka pretentiös i språket lyckas den leverera en starkare känsla av att ha bevittnat något betydelsefullt. Av applåderna att döma var Papageno (Markus Schwarz), Nattens drottning (Karolina Andersson) och den eminenta orkestern den stora behållningen för publiken.
Diskussion
Kommentarer inaktiverade.