Sju bombexperter från FBI är i Stockholm. Då kunde jag lugn gå på bio. Det blev Cornelis. Måndag kväll är en bra biokväll. Vi var sex betalande besökare i salongen och ett hav av utrymme.
Vad är då filmen Cornelis för något? Det är ett vackert och tragiskt och fragmentariskt porträtt av en konstnär i arbete. De bästa scenerna är av Cornelis i arbete. En ruffig, ensam figur sitter framför en skrivmaskin med gitarren i knäet, i ett rum med böcker staplade på golvet. Han går mellan skrivmaskinen och soffan, där han lägger sig och läser en bok. Det är arbete.
Filmen skildrar Cornelis vuxna liv, från första spontana uppträdandet på en fest till det bittra slutet. Däremellan händer en hel del. Några fruar, många spelningar, fyllekvällar och fängelsevistelser. Det som hindrar filmen från att lyfta på riktigt är att den är relativt kort och därför berättar historien om Cornelis i fragment. Det gör det svårt för berättelsen att krypa in och hitta hem. Hans-Erik Dyvik Husby är porträttlik och på scenen har han full koll. Som skådespelare har han inte samma koll, men han ror ändå hem rollen och jag hoppas han fortsätter med film.
Här är en bra intervju med Hans-Erik Dyvik Husby om Cornelisfilmen.
Hejohå… ja en hel vip-sal till några få va ju inte helt fel. Jag tyckte inte han var strålande som skådis, men så fort han fick en gitarr blev han helt plötsligt cornelis och gjorde bra i från sig.
Skrivet av Grace | december 14, 2010, 11:30 f m