Det är sent, jag borde inte sitta vid den här blinkande skärmen och tänka på morgondagen. Precis när jag ska stänga ner skiten kommer jag att tänka på Jan Bärmark. Jag hade turen att som student på idéhistoriska inst i Göteborg få höra honom föreläsa i vetenskapsteori. Det var en upplevelse. Vi var en klass av kräsna postmodernister, sedvanligt konflikträdda humanister, lismande, livrädda. Där framme satt en man, djupt försjunken i sitt inre landskap. Sedermera kom jag att läsa hans bok Den läkande Buddha och kom att minnas vad jag hört. Jag grämde mig länge över att det inte fanns någon bok utgiven. Nu finns det ännu en; den självbiografiska Jag vet inte. Det är böcker som den jag väntat på. Bärmark öppnar dörren till det där spännande rummet, dit vi studenter bara vågade snegla på avstånd. Nu ska jag inte dra på med hela maskineriet av beröm, men det är en jävligt bra bok. Och jag tror jag fortsätter den här lilla texten en annan dag. God natt.
Diskussion
Kommentarer inaktiverade.