dagaravdrama

En man med många färger: Steve Hillage

Eric H — Thu, 02 Jun 2011 19:17:06 +0000

Dagen till ära, Kristi Himmelfärd, är det på sin plats att försöka levitera, så gott det går. Jag lutade mig över de gamla vinylerna och började bläddra efter något som skulle få mig att lyfta. Jag stannade vid mina Steve Hillage-plattor. Han har ett förflutet i band som Arzachel (under pseudonym Simon Sasparella) och Gong. En riktig höjdare är Khans platta Space Shanty från ´72. Den finns tyvärr inte på Spotify men det gör två av hans lysande soloplattor. Varför inte klicka fram till Fish Rising från ´75 eller ”L” från ´76. Med lite tur kanske du flyter iväg en stund, tänker på något du inte tänkt på tidigare, eller kanske somnar på vardagsrumsgolvet. Trevlig helg!

Visions of Dunkelheit

Eric H — Fri, 11 Feb 2011 17:59:47 +0000

Lodge Dooms debutalbum Visions of Dunkelheit finns ute nu.
Skivan kan beställas hos RECORD HEAVEN
Läs mer om skivan på Lodge Dooms blogg Här är ett smakprov, Teachings Wild As Wine.

En hombre sympatico

Eric H — Sat, 29 Jan 2011 00:12:24 +0000

Det är sent, jag borde inte sitta vid den här blinkande skärmen och tänka på morgondagen. Precis när jag ska stänga ner skiten kommer jag att tänka på Jan Bärmark. Jag hade turen att som student på idéhistoriska inst i Göteborg få höra honom föreläsa i vetenskapsteori. Det var en upplevelse. Vi var en klass av kräsna postmodernister, sedvanligt konflikträdda humanister, lismande, livrädda. Där framme satt en man, djupt försjunken i sitt inre landskap. Sedermera kom jag att läsa hans bok Den läkande Buddha och kom att minnas vad jag hört. Jag grämde mig länge över att det inte fanns någon bok utgiven. Nu finns det ännu en; den självbiografiska Jag vet inte. Det är böcker som den jag väntat på. Bärmark öppnar dörren till det där spännande rummet, dit vi studenter bara vågade snegla på avstånd. Nu ska jag inte dra på med hela maskineriet av beröm, men det är en jävligt bra bok. Och jag tror jag fortsätter den här lilla texten en annan dag. God natt.

Wikileaks och Latinamerika

Eric H — Sat, 08 Jan 2011 10:59:59 +0000

Fria Tidningar skrev 5 jan om om hur Colombias förre president Alvaro Uribe Vélez, i samarbete med George Bush, var beredd att gå in i Venezuela. ”Wikileaks bekräftar bilden av Colombia som USAs mest trogna allierade i regionen, men ger också ny information. Istället för att USA tryckt på för större inflytande har Colombia självmant bett om större inblandning från USAs håll,” för att isolera Hugo Chávez.

Bush gillar inte Hugo Chavez, och Hugo Chavez gillar inte Bush:

Årets platta 2010

Eric H — Thu, 23 Dec 2010 13:03:59 +0000

JOHN GRANT
QUEEN OF DENMARK

Redan i somras hade jag på känn att det här kunde bli årets platta. Den gör något liknande som Six Organs gjorde förra året. Efter en genomlyssning är medvetandet stämt i en annan tonart. Ett tag undrade jag om ”Queen of Denmark” skulle hålla i längden. Det har kommit en hel del bra plattor och t.ex. hårdrocksnostalgerna Ghost höll på att ta över året fullständigt. Grants platta, kombinerat med spelningen på Pusterviksbaren i somras blev det här årets seger, och när jag återvänder hör jag att det håller. Produktionen är lysande, om än Grants bitvis tvångsmässiga dubblerande av sin egen röst hade kunnat hållas tillbaka något. Bästa spår är Marz och Sigourney Weaver. Kort sagt, jag unnar John Grant all framgång och hoppas han blir nästa miljondollarartist.

Vampyrernas natt

Eric H — Fri, 17 Dec 2010 10:46:28 +0000

Roky Erickson, Göteborg 16 dec

Sällan har så många brutit så många ben samma dag. Ett lager av is hade lagt sig över staden. Akutmottagningarna i Göteborg var fullbelastade och det talades om väntetider på 14 timmar medan jag gled på mina vårskor i riktning mot Trädgårn för att få en glimt av legenden Roky. Jag har aldrig dykt ner i fenomenet Roky, det ska sägas. Det är först under hösten jag lyssnat i sin helhet på några gamla LP:s och årets platta True Love Cast Out All Evil.

Jag hade väntat mig en rätt lugn tillställning i linje med låtarna på senaste plattan. Men det blev ingen lågmäld spelning, bara en låt fanns med i setlistan från True Love…, Goodbye Sweet Dreams. Resten var en historielektion av hits, från början till nu.

Och Roky då? Han yppade inte ett enda ord till publiken mellan låtarna. Han uppträdde som en uppklädd Chewbacca. Publikstödet var enormt och det behövdes. Det är omöjligt att lämnas oberörd när 1100 pers vrålar ”I walked with a zombie!!” Roky var inte på gitarrhumör men rösten, den där rösten. Den bar musiken och gjorde kvällen till en upplevelse.

Cornelis

Eric H — Tue, 14 Dec 2010 08:07:38 +0000

Sju bombexperter från FBI är i Stockholm. Då kunde jag lugn gå på bio. Det blev Cornelis. Måndag kväll är en bra biokväll. Vi var sex betalande besökare i salongen och ett hav av utrymme.

Vad är då filmen Cornelis för något? Det är ett vackert och tragiskt och fragmentariskt porträtt av en konstnär i arbete. De bästa scenerna är av Cornelis i arbete. En ruffig, ensam figur sitter framför en skrivmaskin med gitarren i knäet, i ett rum med böcker staplade på golvet. Han går mellan skrivmaskinen och soffan, där han lägger sig och läser en bok. Det är arbete.

Filmen skildrar Cornelis vuxna liv, från första spontana uppträdandet på en fest till det bittra slutet. Däremellan händer en hel del. Några fruar, många spelningar, fyllekvällar och fängelsevistelser. Det som hindrar filmen från att lyfta på riktigt är att den är relativt kort och därför berättar historien om Cornelis i fragment. Det gör det svårt för berättelsen att krypa in och hitta hem. Hans-Erik Dyvik Husby är porträttlik och på scenen har han full koll. Som skådespelare har han inte samma koll, men han ror ändå hem rollen och jag hoppas han fortsätter med film.

Här är en bra intervju med Hans-Erik Dyvik Husby om Cornelisfilmen.

When you’re strange DVD

Eric H — Fri, 19 Nov 2010 10:12:54 +0000

The Doors är bäst i sin generation på att hitta nya generationer av lyssnare. Det för visserligen med sig saker som t.ex. alldeles för många best of plattor, en ny för varje generation och filmer som t.ex. When you’re strange. För filmen When you’re strange är för dem som inte lyssnat på The Doors musik eller hört anekdoterna om utsvävningarna tidigare. Filmen består av klipp som mest befäster alla myter kring gruppen, varvat med glimtar av dåtidens största politiska händelser. Vad vill filmen och vad gör den med tittaren? Jag kan svara utifrån mig själv. Filmen är en fix, ett vedträ på elden som gör att The Doors lever vidare ett par generationer. Första gången jag såg den somnade jag. Efter andra gången upplevde jag en lust att lyssna på deras plattor, en känsla som levde kvar i en dag eller två. Bra underhållningsvärde, men jag som hade min The Doors-period kring slutet av nittiotalet blev inte träffad i hjärtat.

Earth Hour

Eric H — Sat, 27 Mar 2010 10:51:24 +0000

Trollflöjten, Göteborgsoperan

Eric H — Wed, 10 Feb 2010 10:05:49 +0000

Rickard Bergqvist har nyöversatt och regisserat Mozarts Trollflöjten. Den har spelats sedan i höstas och igår var det min tur. Rakt på sak: Det var en ”kickfri” föreställning i starka färger. Där den tidigare översättningen inte hymlade med de esoteriska inslagen har den nya gömt undan dessa och istället valt att lyfta fram de mer lättsmälta kärlekspedagogiska partierna, modernisera dem och krydda med mer explicita sexuella anspelningar. Ordensmystiken från Bergmantiden har tonats ner och en del bärande repliker har tagits bort, eller ersatts med enkla gester. Den som väntade sig ett klassiskt initiationsdrama, en renande upplevelse, fick moget konstatera att tiden helt enkelt vill göra opera för schlagerpubliken. Om man ska se varje nyöversättning som ett avtryck av den samtida kulturen är det väl just detta som blir bidraget till historien. Jag har levt nära Alf Henrikssons version i några år, och även om den kan verka pretentiös i språket lyckas den leverera en starkare känsla av att ha bevittnat något betydelsefullt. Av applåderna att döma var Papageno (Markus Schwarz), Nattens drottning (Karolina Andersson) och den eminenta orkestern den stora behållningen för publiken.